Svenska Dagbladets Anna Hellstens

Recension av filmen

 

MonaLisa story Imponerande skildring av en kvinnas droghelvete

MonaLisa Hylén tror att hon har suget efter droger i sitt dna. Jessica Nettelbladt har följt henne under åtta år: på avgiftningen, på Malmös gator, i mötet med kärleken Fredde. Nettelbladt framstår alltmer som en av våra allra skickligaste dokumentärfilmare skriver Anna Hellsten som har sett en imponerande film, fri från dramaturgisk dopning. 

MonaLisa Hylén föddes i princip påtänd, berättar hon, därtill bara något kilo tung, efter att ha tillbringat fosterlivet inuti en amfetaminmissbrukande mamma. MonaLisas eget heroinmissbruk kommer förhållandevis sent i livet, efter en dittills fungerande vuxentillvaro med barn, lärarjobb och villaliv. Heroinet får allt att falla sönder, men på något vis också på plats, som om suget efter droger – ”jonk”, som hon kallar det – alltid legat och lurat i hennes dna.

När Jessica Nettelbladts dokumentär börjar vill MonaLisas syster att hon ska tvångsomhändertas. Klippet efter går hon till sprutbytet och får rena sprutor, kondomer för att skydda sig mot torskarna, kramar från vårdpersonal. Hon ringer sin son som lever hos fosterfamilj och berättar att hon är så drogsugen att hon tänker lägga in sig. Men på avgiftningen är det fullt och en stund senare är hon ute i Malmökvällen igen.
Dokumentärfilmaren Jessica Nettelbladt har följt MonaLisa under åtta år. Genom rena perioder och förtvivlade perioder. Med kameran på zoomavstånd när hon säljer sin kropp vid en av Malmös kyrkogårdar och alldeles nära då hon injicerar heroin i sin ljumske. Genom stunder då heroinet gör hennes röst släpig och hennes ögon tunga till klipp då hon har stuns i steget och blicken. Ändå känns det aldrig snaskigt eller sensationalistiskt. Nettelbladt betraktar MonaLisa med ett sakligt registrerande kameröga där MonaLisa hela tiden är subjekt snarare än objekt. För Nettelbladt jobbar, precis som i ”Jag är min egen Dolly Parton”, helt utan voiceovers eller ledande frågor, och med ett klipparbete fritt från dramaturgisk dopning. I de fall tittaren behöver kompletterande information sker det via textrutor, annars är det MonaLisa och så småningom hennes nyfunne kärlek Fredde själva som beskriver och driver berättelsen, från nyktert samboliv i gemensam lägenhet till ett förödande återfall.

När Fredde varit med i en påkörningsolycka och därigenom tvingas bli ren står MonaLisa ensam kvar i missbruket och de bestämmer sig för att flytta isär. Uppbrottet är att plågsamt se, men också ett konkret ömhetsbevis: tillsammans kommer de att gå under, var för sig kan de kanske bli friska och hitta varandra på andra sidan. Missbruket beskriver de som ”ett sår som måste baddas och tas hand om, hela tiden”.
Jessica Nettelbladt själv framstår alltmer som vår kanske allra skickligaste dokumentärfilmare, och jag är lika imponerad av som nyfiken på hennes arbetsmetod: hur hon lyckas komma så tätt inpå MonaLisa och Fredde utan att för den skull vara vårdslös med deras integritet, hur hon är empatisk men inte sentimental. ”MonaLisa story” må ha ett ärende – skildring av missbruk och dess konsekvenser – men det sker aldrig på bekostnad av människan inuti.

Anna Hellsten

Länk: http://www.svd.se/imponerande-skildring-av-en-kvinnas-droghelvete